Rätten att ljuga inom islam

Författare: Abdullah Al Araby

Som de flesta religioner, förbjuder islam i allmänhet människor att ljuga. Koranen säger, "Allah vägleder förvisso icke en enda som överskrider gränserna och som är en stor lögnare" (Surah 40:29). I hadith citerades dessutom Muhammed när han sade, "Var ärlig därför att ärlighet leder till godhet och godhet leder till Paradiset. Akta er för falskhet därför att den leder till omoral och omoral leder till Helvetet."

Men, till skillnad från de flesta religioner så finns det inom islam särskilda undantag där lögn inte bara är tolererat, utan även uppmuntrat. Boken "Islams ande" av den muslimske författaren Afif A. Tabbarah skrevs för att sprida islam. På sidan 247 skriver Tabbarah: "Att ljuga är inte alltid fel, helt säkert; det finns tillfällen när lögnen är mer fördelaktig och bättre för allmänhetens goda och för att försoning ska kunna ske mellan folk, än att tala sanning. Angående detta sade Profeten: 'Den som ljuger för att försoning ska ske mellan folk, stöder och säger det som är gott, är inte en falsk person.'"

När vi nu utforskar denna förbryllande dubbelhet inom islam, ska vi först undersöka ett par exempel från nutida och forntida islamsk historia. Dessa exempel visar att lögnen är en vanlig strategi hos islamskt lärda och hos statsmän.

I juni 1967 besegrades Egypten av Israel och förlorade Sinai-halvön under "sexdagars kriget". Egyptens primära fokus blev därefter att återta det förlorade området. President Nasser, och därefter President Sadat, antog mottot: "Ingen röst ska vara högre än stridens röst." Soldaterna som hade inmönstrats 1967 kvarstod i tjänst och förblev i högsta beredskap i förväntan på att striden kunde återupptas vilken dag som helst. Ändå gick åren och Egyptens folk blev alltmer missnöjt med det politiska tonläget och parrollen "ingen fred och inget krig". 1972 proklamerade Sadat med beslutsamhet att året för det länge förväntade kriget hade kommit. Under hela året svor han, "Jag svär en ed inför er, med min heder på spel, att innan detta år har kommit till sitt slut, så ska vi sätta igång kriget." Folket trodde på honom därför att han riskerade sitt rykte och sin heder genom denna ed. Till allas förvåning passerade hela året utan att ett enda skott hade avfyrats. Konsekvensen blev att många, i och utanför Egypten, började avskriva honom som en bluffmakare. Denna åsikt återspeglades under det följande året, 1973, och han omnämnde inte mera sin ed om kriget. Många av de inmönstrade soldaterna släpptes och otaliga officerare gavs permission. Då, helt utan varning, i oktober 1973, lanserade Sadat en attack och det som blev kallat "Yom Kippur kriget" började.

Som militär överbefälhavare förväntades Sadat använda ett element av överraskning för att lura fienden. Som hängiven muslim brydde sig Sadat inte det minsta att han hade brutit sin ed. Han förstod att islams historia och lära skulle undanta honom från andligt ansvar om han använde lögnen som grund för en strategisk militär manöver.

Denna poäng bevisas av många incidenter i Muhammeds liv. Muhammed ljög ofta och instruerade sin anhängare att göra likadant. Han resonerade att utsikten för militära framgångar åsidosatte Allahs initiala förbud mot att ljuga. Ett bra exempel på sanktionerad lögn är avrättningen av Kaab Ibn al-Ashraf, en medlem av den judiska stammen, Banu al-Nudair. Det hade rapporterats att Kaab hade gett sitt stöd för Quraish-stammen i deras strid mot Muhammed. Detta bestyrktes av en annan rapport som gjorde Muhammed rasande. Det påstods att Kaab hade reciterat kärleksballader till muslimska kvinnor. Muhammed frågade efter frivilliga som kunde hjälpa honom att göra sig av med Kaab al-Ashraf. Som Muhammed uttryckte sig, hade Kaab "skadat Allah och Hans Profet." Vid denna tid var Kaab Ibn al-Ashraf och hans stam starka, så det var inte lätt för en främling att infiltrera och utföra uppgiften. En muslimsk man som hette Ibn Muslima var villig att utföra mordet på villkoret att Muhammed gav honom tillåtelse att ljuga. Med Muhammeds tillåtelse for Ibn Muslima till Kaab och berättade för honom påhittade historier som reflekterade ett missnöje med Muhammeds ledarskap. När han hade vunnit Kaabs tillit så lurade han iväg honom från huset en kväll och mördade honom i en avlägsen del under skydd av mörkret.

Ett liknande exempel kan man finna i berättelsen om mordet på Shaaban Ibn Khalid al-Hazly. Det gick rykten om att Shaaban samlade en armé för att kriga mot Muhammed. Muhammed vedergällde genom att beordra Abdullah Ibn Anis att döda Shaaban. Åter igen, så bad den kommande mördaren om profetens tillåtelse att ljuga. Muhammed gick med på detta och beordrade sedan mördaren att ljuga genom att påstå att han var medlem i Khazaa-klanen. När Shaaban såg Abdullah komma, frågade han honom, "Från vilken stam kommer du?" Abdullah svarade, "Från Khazaa." Han sade sedan, "Jag har hört att du samlar en armé för att strida mot Muhammed och jag har kommit för att gå med dig." Abdullah gick bredvid Shabaan och berättade för honom hur Muhammed kom till dem med kätterska läror om islam, och klagade över hur Muhammed kritiserade de arabiska patriarkerna och ruinerade arabernas hopp. De fortsatte att samtala tills de kom fram till Shabaans tält. Shabaans kompanjoner lämnade och Shabaan bjöd in Abdullah i tältet för att vila. Abdullah satt där tills det tystnade och alla sov. Då halshögg han Shabaan och tog med huvudet till Muhammed som trofé. När Muhammed såg Abdullah, ropade han triumferande, "Ditt ansikte är triumferande (Aflaha al-wajho)." Abdullah besvarade hälsningen genom att säga, "Det är ditt ansikte, du Allahs Profet, som är triumferande (Aflaha wajhoka, ye rasoul Allah)."

Omständigheter för att ljuga inom islam

De flesta muslimer är medvetna om de principer inom islam som rättfärdigar dem att ljuga i situationer då de upplever det vara nödvändigt. Följande situationer rättfärdigar lögn:

För att vilseleda under krig.
Nöden rättfärdigar det förbjudna.
Om man är konfronterad med två onda ting, välj det som är mindre ont.

Dessa principer kommer från passager funna i Koranen och i Haditherna.

Koranens Allah säger:

"Allah kommer icke att ställa er till svars för sådana av era eder som är tomma, utan Han kommer att ställa er till svars för brytandet av eder som ni svär på allvar. Försoningsoffret för det är då att föda tio fattiga personer med sådan genomsnittlig föda som ni föder era familjer med eller beklädandet av dem eller att fria en slav. Men den som icke finner medlen skall fasta i tre dagar. Det är försoningsoffret för era eder när ni har svurit. Och håll era edliga löften. Sålunda förklarar Allah Sina tecken för er på det att ni måtte vara tacksamma" (Surah 5:90).

"Allah kommer icke att låta er avlägga räkenskap för sådana av era eder som är förgäves, utan Han kommer att kalla er till räkenskap för vad era hjärtan har förtjänat. Och Allah är Mest Förlåtande, Fördragsam" (Surah 2:226).

"Den som icke tror på Allah efter det att han har trott - utom den som tvingas till att bekänna otro fastän hans hjärta finner frid i tron - men sådana som öppnar sina bröst för otron, över dem vilar Allahs vrede, och för dem är ett plågsamt straff påbjudet" (Surah 16:107).

Den erkände islamske kommentatorn, Al-Tabary förklarade Surah 16:107 som en vers som blivit uppenbarad för Muhammed efter att han hörde att Ammar Ibn Yasser tvingades förneka sin tro på Muhammed när han kidnappades av Banu Moghera-stammen. Muhammed gav Ammar följande råd, "Om de vänder sig, så vänd du dig." (Betydelse: Om de tillfångatar dig, så är du tillåten att förneka mig igen.)

Dessa och liknande passager från Koranen avslöjar tydligt att muslimers oavsiktliga lögner är förlåtbara och att till och med deras avsiktliga lögner kan frikännas genom extra utförda handlingar. Det är också tydligt, att om muslimer är under tvång, kan de ljuga under ed och kan t.o.m. förneka sin tro på Allah, så länge de kvarhåller sin trosbekännelse i sina hjärtan.

I Haditherna betonar Muhammed samma koncept.

Från "Ehiaa Oloum al-Din", av den berömde lärde islamisten al-Ghazali, vol. 3: sid. 284-287:

En av Muhammeds döttrar, Umm Kalthoum, vittnade att hon aldrig hört Allahs Profet ge sin tillåtelse till att ljuga, förutom i följande tre situationer:

För försoning mellan folk
I krig
Mellan make och maka, med syftet att behålla lugnet i familjen

En passage från Haditherna citerar Muhammed när han säger: "Adams söner är ansvariga för alla lögner utom dem som är yttrade för att bringa försoning mellan muslimer."

Följande citat demonstrerar hur brett Muhammed talar om lögnen som applicerbar vid olika situationer: "Adams söner är ansvariga för alla lögner med följande undantag: Under krig, därför att krigets natur är vilseledande, för försoning mellan två grälande män och för en man som medel för att stilla (dämpa) sin hustru."

Principen Al-Takeyya

Det arabiska ordet "Takeyya" betyder "att förhindra" eller vara på sin vakt mot. Principen Al-Takeyya förmedlar budskapet att muslimer är tillåtna att använda lögn som förebyggande (förutseende) medel mot förväntad illvilja mot en själv eller andra muslimer. Principen ger muslimer friheten att ljuga under omständigheter som de uppfattar vara livshotande. De kan t.o.m. förneka sin tro, om de inte menar det i sina hjärtan. Al-Takeyya är baserat på följande vers i Koranen:

"Låt icke de troende föredra att ta icke troende till vänner framför troende - och den som gör det har inget med Allah att göra - utan skydda er själva helt mot dem. Och Allah varnar er mot att ta er friheter beträffande Honom och återvändandet är till Allah" (Surah 3:3:29).

Enligt denna vers kan en muslim låtsas bli vän med icke-muslimer (vilket strider mot islams lära) och visa tillgivenhet mot icke-muslimens otro för att förhindra dem från att skada honom/henne.

Under konceptet Takeyya är det legitimt för muslimer att handla i motsats till sin tro. Följande handlingar är acceptabla:

Dricka vin, överge sin böneplikt och hoppa över fastan under Ramadan.
Förkasta sin tro på Allah.
Knäböja inför en annan gudom än Allah.
Yttra oseriösa (tomma) eder.

Principen Al-Takeyyas följder

Tyvärr är det så att när man har att göra med muslimer så måste man vara medveten om att muslimer kan kommunicera någonting som verkar ärligt, när de i verkligheten kan ha ett motsatt syfte i sina hjärtan. Krasst sett så ger islam muslimer tillåtelse att ljuga när helst de uppfattar sig själva, eller islam, vara under hot.

När det gäller internationell politik, så är frågan: Kan man lita på att muslimska länder håller sin del av avtalen som de tecknar med icke-muslimska länder? Det är ett väl känt förfarande inom islam, att när muslimer är svaga så går de med på nästan vad som helst. Men när de blir starka, så upphäver de tidigare förbund och avtal.

Principen om sanktionerad lögn för islams sak för med sig svåra följder när det gäller spridandet av islam i väst. Muslimska aktivister intar förrädiska taktiker i sina försök att polera islams framtoning och göra den mer attraktiv för tänkbara konvertiter. Noggrant försöker de undvika, mörklägga och utelämna negativa islamska texter och läror.

Ett exempel på islamsk villfarelse är att muslimska aktivister alltid citerar passager i Koranen som refererar till Muhammeds tidiga verksamhet under tiden i Mekka. Dessa texter är fredsamma och visar på tolerans mot dem som inte följer islam. Hela tiden är aktivisterna medvetna om att de flesta av dessa passager blivit ersatta (borttagna eller upphävda) av passager som kom efter migrationen till Medina. De nya ersatta verserna reflekterar fördomar, intolerans och förespråkar våld på icke-muslimer.

Sammanfattningsvis, är det absolut nödvändigt att förstå, att muslimska ledare kan använda dessa religionsbaserade strategier för att undanta dem från något permanent åtagande. Det är också viktigt att veta att vad muslimska aktivister säger för att sprida islam kanske inte alltid är hela sanningen. När man har med muslimer att göra, så är inte vad de säger den verkliga frågan. Den verkliga frågan är vad de faktiskt menar i sina hjärtan.

Översatt från engelska till svenska, läs originalet på Islamreview