|
|
|
 |
|||||||
 |
                
|
|
Bosnienkonflikten1 är en skuggbild av den konflikt som kommer att ske i Europa på stor skala. Kriget i Bosnien-Herzegovina2, ett land vars befolkning före kriget uppgick till ca. 4,2 miljoner, kostade uppskattningsvis 260 000 människoliv och gav upphov till ca. 2,5 miljoner flyktingar. Orsaken2 till detta krig som varade från den 6:e april 1992 till den 12 oktober 1995, var av både religiös och etnisk karaktär - en konflikt mellan en ny form av etnisk nationalism och det civiliserade samhället.
Multikulturalism Bosnien-Herzegovina var en av de mest etniskt blandade republikerna i det forna Jugoslavien. Enligt folkräkningen 1991 bestod befolkningen av 43,7% muslimer, 31,4% serber, 17,3% kroater och en återstod av jugoslaver, judar, romer m.fl. Omkring 25% av befolkningen hade faktiskt ingått blandäktenskap och en sekulariserad pluralistisk kultur blomstrade framgångsrikt i städerna, precis som i dagens sekulariserade Europa. Huvudskillnaden mellan de olika folkgrupperna var av religiös karaktär. Överstatlig centralstyrning Bosnien har egentligen aldrig varit självständigt, utan har alltid styrts av större makter. Detta har relevans för den profetiska liknelsen, då det med tiden kommer att bli en allt starkare centralstyrning från EU. Enskilda EU-länder kommer att bli allt mindre självständiga i takt med att EU får mer makt och utvecklas till en kontrollstat där beslut fattas utan medborgarnas medverkan eller kännedom. Moralupplösning och ekonomiskt kaos Åren inför kriget i Bosnien kännetecknades av ökad arbetslöshet, en skenande inflation där pengar förlorade sitt värde, större ekonomiska klyftor mellan samhällsklasserna och en ökad organiserad kriminalitet som fick inflytande in i den alltmer korrumperade regeringen. Under sådana omständigheter blev nationalistiska tongångar och syndabockstänkande ett sätt att hantera det ekonomiska missnöjet och en snabbt sjunkande levnadsstandard. Polarisering av folkgrupper I valet 1990 röstade hela 70% av väljarna i Bosnien-Herzegovina på nationalistiska partier, trots att befolkningen i en opinionsundersökning ett halvår tidigare förordade att de nationalistiska partierna borde förbjudas. Spänningen mellan de olika folkgrupperna ökade snabbt, och mediaklimatet2 började alltmer kännetecknas av propaganda och vinklad nyhetsrapportering. Medborgaraktioner gjordes för att hejda det annalkande kriget. Bland annat utvecklades en fredsrörelse med starkt stöd från bosniska medier, fackföreningar, högutbildade och olika organisationer. Stora fredsdemonstrationer och möten hölls av människor med olika bakgrund. Rörelsens höjdpunkt och slut kom den femte april 1992 då mellan 50 000 och 100 000 demonstranter marscherade genom huvudstaden Sarajevo till parlamentsbyggnaden för att kräva regeringens avgång och upprättandet av ett internationellt protektorat. Kriget började när serbiska krypskyttar sköt mot demonstranterna och dödade en 21-årig student från Dubrovnik. Etniska, rasistiska och religiösa grunder för kriget Detta krig var annorlunda än tidigare krig3. Det var visserligen ett serbiskt och kroatiskt aggressionskrig, men det var också ett nytt nationalistiskt krig, ett krig som nationalister förde mot ett sekulariserat, mångkulturellt och pluralistiskt samhälle, såväl som ett krig med religiösa grunder (islams tillväxt och påverkan). Mord, massakrer4, systematisk plundring, vandalisering samt övergrepp mot civila och krigsfångar var tillgrepp som alla parter i kriget gjorde sig skyldiga till. Kriget riktades i egentlig mening inte mot militära motståndare utan mot civila befolkningar. Utöver de reguljära armérna och den lokala milisen fanns även beväpnade paramilitära grupper. De värsta illdåden under kriget begicks just av de sistnämnda grupperna (Arkans tigrar, Vargarna, Mujahedin m.fl.) som faktiskt inte bestod av yrkesmilitärer utan av förbrytare, nationalister och muslimska krigare som opererade inne i städerna mot civilbefolkningen. En strategi3 som tillämpades systematiskt av både bosnienserber och bosnienkroater var territoriella landvinningar genom politisk kontroll snarare än genom militära offensiver. Våld användes för att kontrollera befolkningarna snarare än till att erövra nytt territorium. Till stöd för Bosniens muslimer strömmade utländska muslimer (mujahedins) redo att dö för Allah i heligt krig. De ekonomiska5 och militära medlen för bosnienmuslimerna kom till stor del från rika saudier. Etnisk rensning som krigets primära mål De som observerade kriget utifrån drog felaktiga slutsatser om krigets karaktär. Militärt antog man att den huvudsakliga striden stod mellan de stridande förbanden och att de civila enbart "hamnade i korselden". Trots att det fanns oemotsägliga bevis för etnisk rensning såg man dessa som en bieffekt av kriget, inte som krigets egentliga mål. I verkligheten utkämpades relativt få strider mellan de stridande förbanden och huvudproblemet var istället det ständiga våldet mot civila. Om kriget hade uppfattats som ett organiserat folkmord av främst muslimer, hade utomstående parter istället kunnat fokusera sina krafter på att skydda civilbefolkningen, och upprätthålla mänskliga rättigheter i de krigsdrabbade områdena. Efter krigets slut, tre och ett halvt år senare, var den etniska rensningen nästan fullständig. Endast ett fåtal muslimer i norra och östra Bosnien fanns kvar. Referenser:
|
||||
