En introduktion till andlig krigföring

Skrivet av: Peter Dobermann

Låt oss använda berättelsen om David och Goliat (1 Sam. 17) som utgångspunkt för temat andlig krigföring. Berättelserna i Gamla Testamentet är ofta spegelbilder av församlingen och den tid vi lever i nu.

Filisteerna hade samlat sig till strid mot Saul och Israels män. På varsin sida, med en dal emellan sig, stod arméerna när Goliat, en ca. 2,7 meter hög stridsman, med full krigsmundering, steg fram och hånade Israels här med hög röst. Framför sig gick hans vapendragare med stor sköld. Fruktan spred sig bland Israels män när han uppmanade Israel att välja ut en stridsman för duell. Under fyrtio dagar kom Goliat fram, både morgon och kväll.

Det stillestånd som rådde är en spegelbild av dagens situation, där Israels arméer representeras av Kristi kropp och Goliat av Satan. Satan ryter och hånar Guds församling både morgon och kväll, och hans vapendragare, demonerna, går framför honom och utför grovjobbet. Församlingen kännetecknas idag av samma slags passivitet och rädsla som Israels arméer gjorde då. Notera att det är Guds församling (Israels arméer) som utmanas av Satan (Goliat), inte Gud själv eller Guds änglahärar. Satan vet sina begränsningar och vet att han varken kan besegra Gud eller ifrågasätta Jesu seger på Golgata. Däremot kan han strida framgångsrikt mot de människor som utgör Kristi kropp på jorden och utgör därför ett hot mot missionbefallningen. Den största sårbarheten som Satan utnyttjar i sina attacker mot Kristi kropp är obekänd synd.

David, som var den yngste av Isais åtta söner, vaktade under denna tid sin fars fårahjord medan Isais tre äldsta söner hade dragit ut med Saul i kriget. Under de fyrtio dagarna sände Isai sin son David till lägret för att stärka sina bröder med rostade ax och tio bröd. Han skickade även tio ostar till befälhavarna (1 Sam. 17:17-18).

Isais försändelse av förnödenheter symboliserar förbön, både för de heliga, men också för kristenhetens ledare (de tio ostarna till befälhavarna). Nya Testamentet uppmanar oss att alltid bedja i Anden och vara uthålliga i bön för andra kristna (Ef. 6:18), så väl som för kristna ledare. Kristna ledare har ett större ansvar och kommer därför att få en strängare dom (Jak. 3:1, Hebr. 13:17).

Mycket är på spel i samband med denna konfrontation mellan mörkrets rike och Guds rike. Framför allt är det folkens frälsning som är på spel. Vi har Guds löften om frälsning, skörd och väckelse att gå på, på samma sätt som Israels arméer hade löften ifrån sin konung Saul: ”Men åt den som slår ner honom skall kungen ge stor rikedom, ja, han skall få kungens dotter och hans fars hus skall han göra skattefritt i Israel” (1 Sam. 17:25).

I berättelsen om David och Goliat representerar David Anden och Goliat Satan. David ifrågasätter Goliats inflytande ibland israels män, men möts genast av motstånd - inte bland soldaterna, utan av sin egen bror, Eliab (1 Sam. 17:28). Eliab representerar den religiösitet som finns idag bland många av Guds folk. Han representerar de fem oförståndiga jungfrurna (Matt. 25:1-13) som har en kristen bekännelse, men som inte känner Herren genom Anden.

Trots motståndet från både Eliab och kung Saul (som representerar världen), tar David på sig att strida mot Goliat. Detta är centralt vad gäller andlig krigföring. Det är Herren som strider, inte på världens vis, utan genom Anden. Detta förstår vi ännu tydligare när Saul vill sätta på David den tunga vapenutrustningen. Saul vill göra detta i mänsklig kraft, men David (Anden) strider inte på världens vis. I Sakarja läser vi: ”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot” (Sak. 4:6).

Innan striden påbörjas sker en stark ordväxling mellan Goliat och David. Goliat söker få ett övertag över David genom att ingjuta rädsla i honom, men David, i kraft av Anden, betonar att striden är HERRENS, och inte hans egen: ”Hela denna skara skall förstå att det inte är genom svärd och spjut som HERREN räddar. Striden är HERRENS, och han skall ge er i vår hand" (1 Sam 17:47). Här byts symboliken - David representerar nu församlingen i ändens tid, som återfått sitt mod, som är upprättad och går i kraft av Anden och inte i egen kraft.

Ordväxlingen mellan mörkrets rike och Guds rike visar också på betydelsen av ordets makt. I ändens tid kommer vilddjuret (Antikrist och det rike som han representerar) att givas en mun som talar stora och hädiska ord mot Gud (Upp. 13:5), likt Goliat då han smädade Israel under fyrtio dagar.

Genom sitt val av stenar och slunga som vapen gör David sig beroende av Gud inför striden. När striden väl initieras ges segern till David av Gud. Segern är symbolisk för den seger som Gud idag vill ge sitt folk om de är uthålliga i bön.

När David dödat Goliat, flydde filisteerna. Israels och Juda män upphävde ett härskri och förföljde filisteerna och vann en förkrossande seger. Därefter vände de tillbaka och plundrade deras läger. Denna överväldigande seger hänvisar till den väckelse som, enligt Guds löften, kommer att bryta ut över hela världen i ändens tid. När den starke mannen (Satan) är besegrad (bunden jmf. Matt. 12:29)  kan man plundra hans hus på ägodelar (ofrälsta människor).

Davids drivkraft och motivation var kärleken till Israel och folket, inte pengar, även om kung Saul hade gett stora materiella löften till den man som segrade över Goliat. På samma sätt måste församlingens drivkraft i vår tid vara kärleken till Gud och de ofrälsta. Faktum är ju att David utsätter sig för en risk och det måste även vi som församling utsätta oss själva för (Jmf. Dan. 3:17-18). Hur kommer Satan att besegras, enligt Bibeln? Uppenbarelseboken ger oss svaret.

”De övervann honom genom Lammets blod (rättfärdiggörelsen genom Jesus) och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden” (Upp. 12:11).